Jesus de fattigas konung

Under palmsöndagen sjöng vi psalm 443 med strofen ”Jesus de fattigas konung”, och är han är verkligen de fattigas konung. I den tidiga kyrkan spreds evangeliet i romarriket, främst bland de fattiga slavarna. Budskapet om befrielse och upprättelse i Jesus Kristus berör fattiga som är i mest behov av goda nyheter. Även om kyrkan genom historien många gånger stått på de rikas sida har hjärtat för de svaga alltid funnits där, inte minst i klostren som varit centrum för barmhärtighet. Naturligtvis har de rika ett lika stort behov av evangelium men att överlämna sitt liv till Jesus kan komma att kosta dem mycket mer. Risken finns ju att de har satt sin trygghet till rikedom, som inte alltid behöver vara pengar utan likväl makt, position, intressen med mera.

När vi bekänner Jesus, de fattigas konung, som vår herre utmanas vi att ta hans exempel och bry oss om de som ingen annan bryr sig om, genom våra pengar, genom våra hem, genom våra ägodelar och genom vår tid. Det är en ständig utmaning att inte låta hjärtat bli hårt och trött på att göra det som är gott.

Som enskilda kristna har vi ett ansvar att visa barmhärtighet mot de fattiga som vi kommer i kontakt med, men Kyrkan som rörelse och som kraft i samhället har ett ännu större ansvar. Där kan vår uppgift inte bara vara att lindra symtomen utan att komma tillrätta till orsaken till fattigdomen i världen. Och kyrkan har genom historien verkligen försökt att motverka fattigdomen genom biståndsprojekt och genom att stödja statliga bistånd, skuldavskrivning, rättvisehandel med mera.

Men tyvärr har dessa insatser genom historien inte visat sig vara så effektiva då pengar har hamnat i helt fel fickor. Och även om insatserna faktiskt visat sig vara effektiva, angriper de verkligen roten till problemet? Kyrkan har ett ansvar sätta sig in i och undersöka vad det verkligen är som skapar välfärd för fattiga människor.

Jag är en enkel lekman och jag gör inte på något sätt anspråk att ha lösningen på hur kyrkan ska tackla världens fattigdom, men utifrån det som jag förstått har kyrkan accepterat en marxistisk världsbild där fattigdom skapas genom att de rika suger ut de fattigaste, detta stämmer dock inte med verkligheten. Det som verkligen skapar fattigdom är bristen på en fri marknad där människor i största möjliga mån kan handlar fritt med varandra. Och en fri marknad är just det som saknas i de fattiga länderna där det finns korrupta stater där ledarnas intresse enbart är att berika sig själva. Staterna är ovilliga att bygga upp utbildningsväsende, infrastruktur och på annat sätt underlätta för företagsamheten i länderna. Kyrkan borde även rikta kritik mot länder som har tullar som hindrar handel över gränserna vilket skulle gynna den fria marknaden

Om Jesus är de fattigas konung, låt oss då se till att vårt stöd till de fattiga blir rätt.